Even if I'm not alone, sometimes I feel lonely.

Även om jag har människor omkring mig för det mesta har en känsla av ensamhet krypt mig närmare och närmare den senaste tiden. Jag vet inte riktigt vad den betyder eller vaför just den vill komma mig så nära. Men en sak vet jag och det är att jag defenitivt inte gillar den känslan och jag vill att den ska försvinna långt bort och bara lämna mig ifred. Iblan blir den så påtaglig och stark att jag till och med mår dåligt, och så blir jag förbannad för jag inte föstår varför jag ens ska behöva känna så.

Ibland då de stunderna blir som jobbigast gör det ont, och jag har varit med om smärta ska jag säga er, men den här smärtan förstår jag inte den gör ibland mer ont än både ett avslitet korsband och ett brutet ben:/

Nå, jag vet inte heller hur jag ska få den att försvinna, ibland är den som försvunnen, men sen dyker den upp igen som dåligt väder, men det är ju bara att lägga fram ett leende så mår man bra igen? Oftast fungerar det, men inte när jag är ensam. Så länge jag är omkring folk och den lyckas tränga sig fram är dett lätt att trycka tillbaka den för stunden :D

Är bara så rädd att om jag inte gör något åt den så kommer den bara att växa sig större och starkare som det mesta gör med tiden, och jag är lite rädd för att den kommer dra ner mig i någon djup avgrund vars jag aldirg kommer ´komma upp ifrån.


Ah! Vad sitter jag och pladdrar om egentligen! En stund av svaghet kanske, men det är ganska lätt att skriva här, då har man fått det ur sig och set är ändå inte så många som lyssnar, för jag hatar att prata om sånt, och avara på frågor:P då känns det som att känslorna alltid ska krypa fram och visa sig, det räcker väl att få vara glad och släppa fram de så sällan som möjligt, eller? :D


Nåja, dags att göra något innan det här går för långt. Glädje kom och besök mig nu en stund^^